Idag var det morgonlöpning. Gick upp riktigt tidigt och kände mig riktigt glad över att komma ut medan solen gick upp. Brukar aldrig ha med klocka för tidtagning men idag tog jag en klocka på armen då jag hade en tid att passa lite senare. Eftersom jag springer ganska långt gäller det att ha lite koll på tiden så att man ”vänder hem” i tid om man har någon tid att passa.
Jag har en klocka som jag tycker mycket om. Har alltid varit intresserad av klockor och tycker verkligen att det varit värt att lägga pengar på att ha en fin och rejäl klocka. För ett par år sedan kom jag över denna. Den var dyr men det tyckte jag den var värd.
Efter en stunds löpning började klockan skava ordentligt på armen. Jag bestämde mig för att lägga den i ryggsäcken istället och fortsätta springa och städa skogen. Efter en stund stannade jag till och skulle lägga ner några burkar i ryggan och upptäckte då att klockan inte låg kvar.
Jag blev helt chockad. Klart stressad och började direkt tänka om det skulle vara möjligt att återfinna den. Jag hade sprungit minst 5 km sedan jag la klockan i ryggsäcken varav en hel del av den tiden planlöst i skogen.
Medan jag sprang och letade min klocka började jag reflektera. Vad betyder mina saker för mig? Hur beroende är jag? Varför känner jag lite lätt panik när jag misstänkte att jag inte skulle hitta klockan igen?
Jag hittade klockan. Helt osannolikt fann jag den och jag tog bilden till detta inlägg innan jag plockade upp den.
Slutsats: jag skall börja utmana mig själv och se var gränsen går för vad jag ”pallar” att sälja och göra mig av med. Det yttersta är ju munken som knappt äger något alls. Har svårt att se att jag skulle nå ända dit men jag har absolut mer än jag behöver. Kikar vidare på instagramkontot @ett_enklare_liv som inspirerar mig en hel del med målet att rensa ut 1 000 prylar under 2018.
Klockan upphittad. En stor ryggsäck med pantburkar. Två påsar med skräp upplockade. 2 timmar underbar löpning med mycket reflektion.
Trevlig lördag
Pantburksmiljonen 